Förbannade vinter!

Kan man skylla på den? Får man? Jag vill så himla gärna...

Vintern har varit skoninglöst hård i år. Ingen tjäle, en halvmeter snö och isande kyla på det. Vårt fina glanskörsbär på framsidan som planterades för ungefär ett år sedan verkar inte få uppleva ytterligare en vinter.

Efter att ha pratat med en riktig trädgårdsmästare idag så har mamma agerat med sina ickegröna fingrar och konstaterade att trädet är grönt och fint i ungefär två decimeter upp. Resterande bit har sett bättre dagar. Trädgårdsmästaren lät inte så hoppfull men framhöll ju också vinterns skoningslösa framfart. Dock med resultatet i hand är nog allt hopp ute.

F-n, får man faktiskt tänka ibland. Nu kommer det ännu större problemet. Varför?
Vinter? Felplantering? För lite kärlek? Och framförallt, vågar man plantera ett nytt för dyra pengar?

Ösby...

Efter tips från barnens morbror packade morföräldrar, barn och barnbarn in sig i bilarna och for iväg några mil till Ösby tidigt på förmiddagen. Det fina sommarvädret höll sig på avstånd med mycket svarta moln och drygt tio sköna grader i luften.

Vi lade ribban på dagen genom ett härligt kosläpp det första vi gjorde. När Lovisa fattat vad vi skulle göra var hon minst lika yster som de glada korna på sin sida staketet.
Därefter följde det eviga klappandet. Kalvar, hästar, smågrisar och ormar har blivit klappade idag. Lyckan fulländades av två turer i ponnyridningen, där vi aldrig höll på att komma iväg sen..

Dagen har iallafall inneburit två trötta och glada barn och ett helt gäng med leriga ytterkläder som måste tvättas..

På tiden..

2,5 år har gått sedan familjen flyttade in i sitt hus. I 2,5 år har husets framsida lätt kunnat ses som kvarterets skamfläck. Dock tycker inte vi att vi legat på latsidan precis, utan ändå haft ganska fullt upp.

Men, så idag var det dags! Första steget mot en iordninggjord framsida. För första ången lyxade familjen till det också och lejde bort arbetet helt. Dock efter en bestämd övertalning från mammas sida. Såhär i efterhand har inte pappa så mycket mot det heller, 22 ton grus och sten hade kunnat göra åverkan på pappas rygg och axel en tid framöver.

Nu är det fint urgrävt, slät lera och grus istället för grus och sten. Lite jord på det där och mammas hopp om att kunna plantera lite vårlökar i höst ökar lite..

Vilken tur att man inte riskerar att gå sysslolös den här sommaren heller...

Blev svårt att slita sig för att åka till dagis..

Igår

Idag

Mamma och Noel smet ifrån allt grävande en stund.... Mysigare att läsa tidningen och lukta på syrener..

Slappa...

Idag var vi lediga. Alla utom pappa. Förmiddagen tillbringades hos fotografen så Lovisa har varit dagisledig idag. Blir spännande att se om det gick att åstadkomma något fint där.

Efter lunch har det varit vardagslyx. Slappande på ganska hög nivå, lite lekparkshäng i åskregn, och lyxig bortamiddag.. Lite cykelträning för Lovisa....i och för sig är det enda som måste tränas på nu är bromsning. Lite lagom sådär när temperaturen stiger över 20 grader och det för en gångs skull inte blåser storm.

Inga måsten idag, det sparar mamma till en annan dag..

Jag kan själv!

När man fyller ett år tycker Noel helt plötsligt att man är stora killen som kan allt själv.
Vi som precis lugnat ner storasysters kan-själv-period har helt otippat fått en ny.

Storasyster ligger givetvis bakom det mesta av Noels kan själv.

På gott och ont.

Senaste veckan har det hänt mycket. I och med ettårsdagen och de allra första riktiga stegen hojtar Noel allt som oftast: Titta på mig, jag kan själv! Givetvis ofta i en underbart hög falsett..

Numer kan noel själv..:

*Ställa fram saker som man kan stå på för att klättra upp i soffan när man egentligen inte når upp..

*Skjuta upp dörrar för att smita ut på altanen

*Klättra upp och hoppa både i syrrans och mamma och pappas sängar (mammas hjärta stannar varenda gång)

*Äta själv med skeden, eller ännu hellre med hela handen (ovanligt lite hamnar på golvet än så länge)

*Knata längre och längre rundor på egen hand

*Ställa sig upp på egen hand, underlättar väldans för det egna knatandet (första gången idag)

*tittar väldigt noga så mamma ser ordentligt när han slänger saker i toaletten eller badar i katternas vattenskålar..

Det var ju inte så himla länge sedan! Hur snabbt kan man egentligen glömma hur det är att handskas med envisa ettåringar???

Då och nu...

Lilla kisen har blivit stor. Tiden går obönhörligen.. Den lilla fågelungen är inte så liten längre..

Grattis vår lilla älskling på 1 årsdagen!